För fyra-fem år sedan fick jag frågan av Britt att leda Herrsektionen då vi hastigt fått ett avhopp.
Känslan för föreningen i kombination med att flera av "mina" killar fanns i laget gjorde att jag sa ja, dock både tveksam och motvilligt.
Jag anade att det handlade om mycket jobb men aldrig att det skulle vara så intensivt.
Fredagar, i stort sett direkt från jobbet till bortamatcher.
Termos med kaffe för att hålla sig vaken, snabbmat på läktaren.
Matcher som innehöll allt,
ibland fullständig lycka och glädje, ibland ilska och frustration.
Sena kvällar med mängder av tvätt, sura ovrängda strumpor, vita shorts som krävde Klorin och Vanish.
Möten, telefonsamtal, kiosk, lotterier, inträde, hemsidor och städning.
Och så alla dessa härliga spelare som betytt mest.
Som gjort att jag orkat och tyckt det varit värt allt.
Ni är bäst.
Men alltid handlade det om marginaler, skulle vi vara tillräckligt många?
Sedan kom skadorna, någon flyttade, någon slutade.
Redan i höstas var vi tveksamma.
Finns det verkligen en chans att vi klarar ett år till?
Klarar vi ett P17-19 och ett A-lag?
Vi gjorde ett försök men tyvärr har vi insett att det är ohållbart.
Vi väljer att dra tillbaka vår anmälan till seriespel och istället satsa på P 17-19 inför 2017.
Vi hoppas och tror att långsam mognad och god utbildning ska ge frukt och ge oss ett framtida A-lag tillbaka.
Tills dess, tack för allt!
Anna-Karin
